I denna intervju besvarar Isolde Ries, första vice talman i Saarlands delstatsparlament, fem frågor om sitt yttrande om åtgärdsplanen för råvaror av avgörande betydelse, som ska antas vid Europeiska regionkommitténs plenarsession den 17 mars.
I september 2020 lade kommissionen fram en åtgärdsplan för råvaror av avgörande betydelse , som står i centrum för Isolde Ries yttrande. Kommissionen klassificerar råvaror som ”av avgörande betydelse” om de är ekonomiskt mycket viktiga men inte kan utvinnas på ett tillförlitligt sätt inom EU och därför till största delen måste importeras. Särskilt i fråga om råvaror som är viktiga för en ökad digitalisering och för framtidsorienterad teknik är EU starkt beroende av import från andra länder. För att trygga de europeiska tillgångarna av råvaror av avgörande betydelse även i fortsättningen bör också de lokala och regionala myndigheterna spela en avgörande roll, för utvinningen av råvaror inom EU bör ökas och återvinningen av råvaror av avgörande betydelse bör förbättras, enligt yttrandet ”Åtgärdsplan för råvaror av avgörande betydelse” .
Ditt yttrande handlar framför allt om att trygga de framtida tillgångarna av råvaror av avgörande betydelse i Europeiska unionen. Vilka konkreta åtgärder bör EU vidta för att skydda leveranskedjorna för råvaror av avgörande betydelse och göra dem mer oberoende av tredjeländer?
Ur ekonomisk synvinkel är det rätt och viktigt att ReK behandlar kommissionens meddelande om resiliens för råvaror av avgörande betydelse, som offentliggjordes i början av september förra året. Moderna ekonomier med långa värdekedjor kan inte fungera på lång sikt utan en tryggad, konkurrenskraftig och miljövänlig försörjning av råvaror. Vi måste minska EU:s beroende av råvaror av avgörande betydelse genom en effektivare resursanvändning, hållbara produkter och innovation. Den inhemska utvinningen av råvaror i EU bör stödjas politiskt och ekonomiskt, och anskaffningen från tredjeländer bör diversifieras. Internationella avtal måste trygga miljömässiga och sociala standarder, men även spårbarhet i leverans- och handelskedjorna. Jag välkomnar också den europeiska råvaruallians som kommissionen lanserat, med företrädare för industrin, forskarsamfundet, medlemsstaterna och det civila samhället. Detta initiativ kan på ett värdefullt sätt bidra till att främja tekniskt kunnande, innovation och investeringar.
Hur kan Europeiska unionen bidra till ökat ansvarstagande i leveranskedjorna för råvaror och ett bättre utnyttjande av råvaror?
Det finns otvivelaktigt brister i leveranskedjorna för råvaror. Vi behöver strategiska metoder, såsom lämplig lagerhållning, för att undvika avbrott i produktion och försörjning. Det behövs också alternativa försörjningskällor och närmare partnerskap mellan de aktörer som hanterar råvaror av avgörande betydelse. Ett samarbete med partner måste dock gå hand i hand med ansvarsfull anskaffning. En hög koncentration av utbudet i länder med låga sociala och miljömässiga standarder utgör inte bara en risk för försörjningstryggheten utan kan också förvärra sociala och miljömässiga problem. Som ett första steg bör man därför sträva efter internationella avtal på WTO-nivå som syftar till att säkerställa en hög grad av öppenhet i leverans- och handelskedjorna. I anslutning till detta bör man så snart som möjligt inleda förhandlingar om en systematisk förbättring av dessa standarder.
Hur kan effektiviteten i råvaruanvändningen ökas och den cirkulära ekonomin i produktionsprocesserna förbättras?
Att förbättra effektiviteten i råvaruanvändningen och de efterföljande produktionsprocesserna har naturligtvis stor betydelse, eftersom man här på bästa sätt kan förena målen om konkurrenskraft och miljömässig hållbarhet. I Europa gömmer sig ofta värdefulla resurser och råvaror av avgörande betydelse bakom begreppet ”avfall”. Återvunna material bör därför utnyttjas i betydligt större utsträckning för att minska användningen av primära råvaror och råvaror av avgörande betydelse. Denna uppmaning riktar sig till både tillverkare, handlare och konsumenter.
Vilken roll kan städer och regioner, och särskilt europeiska gruvregioner, spela när det gäller att öka råvaruutvinningen i EU?
De regionala och lokala myndigheterna spelar en viktig roll i kommissionens åtgärdsplan för råvaror. De har till exempel tillstånds- och tillsynsbefogenheter när det gäller råvaru- och industriprojekt. Det mervärde och den sysselsättning som utvinning av råvaror ger upphov till är lokala. Detsamma gäller för övrigt även forsknings- och utvecklingsprojekt.
För mig som politiker från Saarland, en region där gruvdriften av tradition är starkt förankrad, är följande aspekter särskilt viktiga: I synnerhet tidigare och fortfarande aktiva gruvregioner har den kunskap som krävs för att utvinna råvaror, och den bör utnyttjas även i framtiden. Det är i dagsläget definitivt inte lätt att återuppta utvinningen av råvaror i gruvor och dagbrott, eftersom motståndet bland lokalbefolkningen ökar. Vi måste öka allmänhetens acceptans genom upplysning och information. Miljöpåverkan bör undvikas eller minimeras så långt det är möjligt.
Vilka lärdomar kan man dra av covid-19-pandemin och den flera månader långa nedstängningen, som avslöjade sårbarheten hos vissa nyckelindustrier?
Covid-19-krisen har gjort det än tydligare att Europa är starkt beroende av leverantörer utanför EU när det gäller råvaror av avgörande betydelse och att försörjningsavbrott kan få en negativ inverkan på industriella värdekedjor och andra sektorer. Råvaror av avgörande betydelse krävs i många viktiga europeiska branscher, såsom bil-, stål-, luftfarts-, it- och hälso- och sjukvårdssektorn samt sektorn för förnybar energi. Framtidsinriktade produkter och teknikformer såsom elektromobilitet, digitalisering, industri 4.0 och energiomställningen förändrar och ökar behovet av råvaror. Vi måste vara medvetna om att EU:s gröna giv inte kan förverkligas utan användning av råvaror av avgörande betydelse.
Bakgrund
I september 2020 tillkännagav kommissionen en åtgärdsplan för råvaror av avgörande betydelse . Sedan 2020 klassificeras 30 råvaror som ”av avgörande betydelse”, däribland flera som blir allt viktigare inom energisektorn, såsom litium och kobolt. År 2011 var de bara 14. Förteckningen och ytterligare information om råvarorna finns här .
Förra året inrättade kommissionen dessutom den europeiska råvarualliansen i syfte att sammanföra industrin, medlemsstaterna och det civila samhället för att minska Europas beroende av att anskaffa råvaror av avgörande betydelse från tredjeländer.
Kontaktperson:
Tobias Kolonko
Tfn +32 22822003
tobias.kolonko@ext.cor.europa.eu